Drängen Olof Pehrsson i Möckelåsen, som till detta Ting låtit för slagsmål stämma Dragon Johan Welin, företrädde vid upprop och efter Welins förekallande angav, att efter bevistat bröllop hos Erik Pehrsson husbonde Helje Johansson i Möckelåsen. Söndagen den 31 nästledne Maji, har han gjort Torparen Olof Gudfastsson i Wälje sällskap dagen därefter om aftonen hem till densistnämndes Torp, där även Welin jämte flere av ungdom sig inställt, varvid hänt, att Olof Pehrsson, som efter föregången dans och lek över natten funnit sig trött, setat på bänken och börjat sova, men som han av några gossar under åtskilligt gäckeri blivit väckt och därav förtretad, så har, sedan gossarne avträtt, Olof Pehrsson kommit uti någon ordväxling med Welin, vilken tre särskilde gånger överfallit Olof med så våldsamt skuffande för bröstet, att Olof fallit baklänges, först emot en på golvet stående vagga, samt sedermera över byttor och emot spisen, varigenom han ej allenast skall fått svåra stötar åt huvudet, utan ock, varöver Olof allra mest sig beklagade, blivit så krossad uti bröstet och flere delar av kroppen, att han varit sängliggande i fem veckors tid, därunder blodspottning sig visat, och sedermera haft därav ganska besvärande känningar, så att han fruktade sig aldrig mer kunna riktig hälsa återvinna. Dragon Welin, av medelmåttig växt och kroppsstyrka, född i Brunflo och Gärde år 1765, samt nu tjänande som Dragon för Olof Göranssons i Wälje hemman, där han Dragone Torp bebor, erhöll Domarens tjänliga föreställning, att enligt rätta förloppet sanningen erkänna, och berättade Welin, vilken vid honom första Tingdagen härom, gjord tillfrågan inför Rätten till hela Kärandens angivelse nekat, att i ärende att låna en kanna dricka har han ovannämnde måndag den 1 juni ankommit till sin granne Torparen Olof Gudfastsson, där Olof Pehrsson, med flere andre personer, vilka varit på bröllopet uti Möckelåsen, träffades, varefter Olof Pehrsson börjat utkasta någre elaka och oanständige ord, därav Welin funnit sig retad, och då ändeligen Olof först överfallit Welin med skuffande, har denne senare endast hållit honom ifrån sig, utan att på något sätt slå eller illa hantera, kunnande följaktligen Welin annorlunda än som osanning anse Olof Pehrssons angivelse, som skulle han genom Welins åtgärd blivit sjuk, dock på vidare efterfinnande vidgick Welin att Olof tvenne gånger fallit omkull, vid vilka fall han blivit av Welin genast lös släppt. Som vittne åberopades av Käranden Torparen Olof Gudfastssson i Wälje och dess hustru Anna Johansdotter, tillika med Nämndeman Jon Larsson i Åhlsta; varemot Welin å sin sida föreställde Torparen Jon Johansson i Möckelåsen samt drängen Göran Olofsson i Välje, vilka utan jäv avlade Ed, underrättades om dess vikt och därpå var för sig hördes, då 1o Olof Gudfastsson berättade, att måndagen den 1 Juni, sedan han varit på sin Svågers Dragon Öfelts bröllop uti Möckelåsen, har han, jämte Olof Pehrsson och andre, gått hem till sitt Torp, dit även Welin ankommit att låna en kanna dricka, den han med en gammal Hustru till sitt Torp hemsänt men själv kvarstannat, samt efter liten stunds förlopp kommit uti träta med Olof Phersson, under hoppande på golvet och svärjande, utan att vittnet nu kunde erinra sig huru deras ord å ömse sidor fallit eller orsaken till deras oenighet, men Olof Pehrsson har av Welin blivit skuffad baklänges över en vagga så att huvudet slagit emot kammardörren, vilken därigenom flugit upp på vid gavel, och utan avseende å vittnets åtvarning att avstå med sådant oljud, åter andre gången omkullskuffad, att han fallit vidöppen ned vid spisen, så och ändeligen för tredje resan över några i vrån stående kärl, av vilket sista fall Olof tycktes bliva så illa mående, att han med möda och efter någon liten stunds liggande, kunnat uppstiga.
På vittnets förnyade, allvarlige tillsägelse och sedan Welins hustru jämväl ankommit, har Welin ändeligen tagit avträde. Och ehuru vittnet icke kunde veta, vilkendera först överfallit annan, helst Göran Olofsson och Jan Johansson, även närvarande, först yttrat att Olof Pehrsson gjort början, men efter Welins bortgång åter sagt, att den senare varit vållande och upphov till oväsendet, så hade dock vittnet hört en gång Olof yttra sig, att Welin borde förlika sine horor och betala vad han var till Olof skyldig, så skulle de sedermera vara varken vänner eller ovänner. Vittnet har förövrigt icke märkt om blånad eller blodvite å Olof Pehrsson uppkommit, visste ej eller huru han efteråt varit till hälsan, utan endast av andre hört det han skulle blivit sjuk, även som rykte varit, att Olof före slagsmålet varit något klen, som orden föllo. Uppläst och vidkänt. 2o Hustrun Anna Johansdotter gjorde i övrigt lika berättelse med hennes man Olof Gudfastsson, med tilläggning, att första resan Olof Pehrsson blivit skuffad, hade han fallit över vaggan, så att bottnen därutur lossnade, och stött huvudet ganska hårt emot dörrträdet; andre gången hade Olof blivit vid spisen omkullslängd med den häftighet, att Jon Johansssons ben som därvid av Olofs fot träffades, blånat och uppsvullit, så ock att tredje gången hade Welin tagit Olof uti halsduken och med all makt slagit honom ner till golvet, så att vittnet icke annat kunnat föreställa sig, än att han skolat bliva sönderkrossad, varefter Olof med möda kunnat själv hjälpa sig upp och gå till Olof Jonassons Torp emellan Byarne Wälje och Möckelåsen, där han blivit i två eller tre dagar liggande och där vittnet hört berättas honom varit så sjuk, att osäkerhet tycktes visa sig om livet. Åtskilligt trätomål och ordväxlande hade väl vittnet hört emellan desse karlar, vilka därförut tycktes vara goda vänner, men själva utlåtelserne hade vittnet likväl förgätit, förutom Olofs yttrande om Welins horor och sin fordran hos den senare varom detta vittnes utsaga var enahanda med Olof Gudfastssons. Ändeligen erinrade ock vittnet att efter första skuffandet har Olof Pehrsson setat på bänken, och Welin utan hinder av vittnets bön samt Olof Gudfastssons förmaning, åter gått till och de bägge senare gångerne honom angripit. Upplästr och vidkänt. 3o Jon Larsson, att den 6 Juni, sedan efter rykte Olof Pehrsson blivit någre dagar förut slagen av Dragon Welin, har han blivit kallad till dess husbonde Helje Johansson för att öppna ådren på sjuke Olof Pehrsson, vilken då funnits så eländig med svullnad och värk över bröstet samt mycken blodspottning, att efter vittnets tycke fara vore om själva livet, varvid Olof beklagat sådan ömhet uti själva bröstet, lika som något ben skulle vara sönderbrutit. På begäran, hade vittnet öppnat ådren och därvid utfått, efter som orden föllo, så styggt blod blandat med värk, att han aldrig sådan tillförne sett. I övrigt hade vittnet ej någon besiktning å kroppen anställt. Icke således ej eller eftersett om eller huru beskaffenhet blånader kunnat finnas. 4o Jon Johansson, att han hos Olof Gunnarsson varit uti sällskap med Olof Pehrsson och Welin jämte flere, varvid efter någon ordkastning den senare blivit tagen uti bröstet av Olof Pehrsson och skuffat Olof , så att han fallit baklänges över en vagga, vars botten gått sönder. Sedan han uppstigit och fortfarit med någon träta, varunder nämndes om någon fordran hos Welin och några horor, som Welin borde förlika, har Welin andre gången skuffat honom ner på golvet vid spisen, så ock , efter det Olof ryckt ett litet stycke eller hörn av Welins halsduk, har för tredje gången Olof blivit omkull skuffad över några på golvet stående byttor, dock utan att vittnet, som vid första fallet av Olofs fot blivit sparkad på benet, vilket vittnet blev föranlåtet efterse och smörja, någondera gången kunnat märka, det Olof Pehrsson blivit illa stött eller fått någon blånad. Uppläst och vidkänt. 5o Göran Olofsson berättade lika som Jon Johansson, endast med skillnad, att han med visshet ej kunnat se, om Welins halsduk gått sönder genom Olofs åtgärd eller icke, men att halsduken lossnat så att Olof hållit den uti sin hand, enär han sista redan föll på golvet. Detta vittnet hade icke eller förnummit att Olof Pehrsson vid omförmälte oväsende fått någre svåra stötar eller ens hört honom beklaga sig däröver förr än 2 eller 3 dagar därefter, sedan Prästen varit till Olof i Sockne bud, då vittnet besökt honom och sett att han spottade blod och varit sjuk. Uppläst och vidkänt. Sedan således vittnen vore hörde och flere bevis icke av någondera åberopades, gjorde Olof Persson det påstående, att Welin ej allenast måtte fällas till Lagligt straff för dess våldsamma framfart, utan och åläggas giva någon skälig vedergällning för tillfogad sveda och värk samt fel på dess hälsa. Men Welin häröver hörd gav tillkänna. att ehuru han icke kunde nu mera neka, det han, såsom retad av Olof Pehrsson ej allenast med otidige ord, utan ock medelst verkligt angripande, har trenne resor skuffat Olof Pehrsson ifrån sig, varvid denne, som synts vara nog svag på fötterna, fallit omkull, så vore likväl Welin så mycket hellre övertygad, det han dymedelst icke varit vållande till Olof Pehrssons ohälsa, som han åtog sig med fulla bevis styrka, ej allenast det Olof före varit svag till hälsan, och plågats av blodspottning, utan ock just samma dag slagsmålet förefallit, beklagat sig sjuklig under det han gått till Olof Gudfastssons Torp; i vilken avsikt Welin hos Härads Rätten anhöll om tid och anstånd till nästa Ting för att vittnen uti desse omständigheter inkalla, särdeles som han före ej kunnat föreställa sig, att Olof Pehrsson nu inför rätten skulle göra sådan angivelse, som skulle Welin till den överklagade sjukdomen vara orsak. Och emedan Olof Pehrsson å dess sida ej ville det sökta anståndet hindra, endast under förbehåll, att sluteligen erhålla vedergällning för all kostnad, ty blev uppskov av Härads Rätten bifallit, under antydan till Parterne, att å nästa Ting själv stämde sig infinna då Welin, vid förlust att ytterligare bliva hörd, skall sina bevis förete; viljande Härads Rätten vid sakens slut även över kostnadsersättning sig utlåta.
|